Föräldraskapet måste ha varit lättare förr! Fram för Lyckligt Ovetande!

 

 Igår pratade jag med en man som är pappa till lite äldre barn än mina. Hans ungar är typ 25 och 20. (Vilka stora! Tänk ändå… de växer upp de små liven. Men förälder är man ändå för alltid. En konstant, oföränderlig roll – eller ja, inte oföränderlig, det är den ju verkligen inte, men konstant i alla fall.) Jag antar att jag som vanligt satt och pratade om hur orolig jag är för den av mina ungar som är ute och festar och åker moppe och allt han håller på med.

Den där erfarna pappan menade – om jag förstod honom rätt – att vi som är föräldrar nu har det svårare än tidigare föräldragenerationer, eftersom vi vet mycket mer om vad ungarna håller på med. Innan internet, innan Schoolsoft, Instagram och Snapchat, innan mobiltelefonerna!, så visste man inte vad ungarna höll på med. Man var, nu kommer det: lyckligt ovetande. Alltså vilket frestande begrepp! Lyckligt ovetande. Till skillnad från dagens olyckligt vetande, eller kanske som i mitt fall: oroligt vetande. Alltså, är det möjligt att gå tillbaka till den tiden? Till den lyckligt ovetande tiden? Då det, precis som nu, festades, kördes med trimmade moppar, togs droger, lågs runt, skolkades, snusades och röktes… Allt! Sådant som händer idag, men föräldrarna visste ingenting. Ingenting! De trodde att ungen var hemma hos sin kompis och tittade på TV. Antagligen något trevligt och käckt familjeunderhållningsprogram, kanske Nöjenmaskinen eller Nöjesmassakern – Sven Melander i någon tappning i alla fall. Föräldrarna var lyckligt ovetande. Vilken frid! Sedan om det hände någonting – då fick de ju veta. När det gick dåligt.

Oftast går det ju bra. Av all den tid som jag oroat mig – än så länge, peppar, peppar… – har jag oroat mig i onödan. (Tack och lov!) Fast jag får ibland känslan av att om jag inte oroar mig så gör jag inte mitt jobb. Om jag inte oroar mig är jag ingen bra mamma. Det vore värre att inte ha oroat sig om det händer något. Skammen att inte ha vetat, inte haft koll… Det kanske är det som är vår generations föräldragissel… Plikten att ha kontroll. Det finns ju till och med appar där man kan se exakt var ungen är. Eller var telefonen är i alla fall… Fotboja kanske vore något?

Äh, man kanske inte ska ta det så bokstavligt det där med tidigare föräldragenerationer. Föräldrar oroade sig säkert förr i tiden också. Men man ska nog inte inbilla sig att man oroar sig mindre av att ha kontroll och veta… Det vore ändå skönt att ha lite av det där… lyckliga ovetandet. Bara bland, som en retreat liksom. En paus i ”föräldrandet”.

Vi närmar ju oss här också den där tvivelaktiga gränsen mellan när man ska släppa kontrollen och när man ska behålla den. Någon gång måste de ju bli vuxna också, ens ungar, någon gång måste de ju börja ta eget ansvar… Fast samtidigt, alltså ibland, då man ser igenom deras självsäkra attityd och den där tron de har på att de veta allt om livet och man ser att det är ett litet, litet barn som står där, ett barn som fortfarande inte begriper så mycket. Då behöver man förklara, berätta, ja till och med tjata… men antagligen till ingen nytta. De fattar ju ändå inte eftersom deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade ännu. Den där frontalloben… inte förrän i 25 – 30 års ålder är den klar, sägs det. Jag kan ju inte hålla på försöka ha kontroll tills de är 30 år. Det är ju 15 år till. I och för sig, med tanke på den rådande bostadsbristen i storstadsområdena kommer sönerna väl bo hemma lagom tills frontalloben är färdigutvecklad och så länge de bor hemma kommer jag vilja behålla kontrollen. Men 15 år till… Det här kommer att sluta i utmattningssyndrom. Fy fasiken. Nä, fram för det lyckliga ovetandet.

Får mamma vara med? Ombytta roller...

 – Hej! Vad ska ni göra? Får jag vara med?

Det är ju det jag skulle vilja säga när tonårssonen kommer hem med sina kompis. De skrattar, brölar, skämtar, tar med sig god ”mat” från köket och går upp till sonens rum. Dörren går igen. Vad gör de där inne? De lyssnar på musik, sådan där modern musik. Ibland sjunger de med. De verkar ha så trevligt. Mysigt. Jag försöker att inte tjuvlyssna men när jag går förbi dörren är det svårt. Pratar de om kärlek och sex? Å, det låter som de skvallrar? Eller diskuterar de senaste avsnittet av Paradise Hotel?

Plötsligt kommer de ut. (Då gäller det att man har flyttat sig från dörren. Man får damma på ett annat ställe.) De är fulla av projekt.

– Ska ni ut?

– Vi ska meka.

– Jaha.

De dunsar ner för trappan med sina nyinförskaffade manskroppar, på med jympadojor i enorma skostorlekar och så ut. Dörren smäller igen och så står de där runt moppen. Tittar, pratar, pekar, diskuterar. Aktivitet. Gemenskap.

Jag betraktar dem medan jag sporadiskt plockar ur diskmaskinen. Nu skrattar de igen. Jag ser på dem när jag torkar mina händer och tänker att jag kan ju sätta på en kopp kaffe, det vore gott. Jag gör mitt kaffe starkt, efter alla år av kaffedrickande är jag fortfarande osäker på hur många skopor man sak hälla i, men det blir gott. Jag tar mycket mjölk. Sitter vid köksbordet. Det är mycket som borde göras. Tvätta, handla, sopa upp alla julgranbarr på altanen, vilka kommit fram nu när snön smält bort. Det finns att göra! De skrattar igen där ute. Jag tar en klunk av kaffet. Nä, men om jag ska sätta igång?

Igår när jag gick från jobbet mötte jag en mamma och hennes son i sexårsålder. Jag hörde vad han sa till sin mamma.

– Vi har ett uppdrag.

– Jaha, svarade hon. Vi behöver gå hem nu.

Pojken lät sig inte bekommas.

– Vi ska fånga myror.

– Men du dödar ju dem bara.

– Jag ska inte göra det. Men vi måste hitta myror.

– Mm, en kort stund.

Mer uppfattar jag inte av samtalet. Som förälder blev man ju definitivt mer inkluderad i barnens värld när de var små. ”Vi har ett uppdrag.” Den är ju så bra. Idag skulle jag hänga på vad som helst bara någon började meningen med de orden. (Så länge uppdraget inte bestod av att städa eller bädda sängen och så länge repliken innehåller just ordet ”vi”.) Speciellt om någon av mina söner uttalade denna formel. Jag ber dem emellanåt att de ska tänka ut något de vill göra tillsammans med mig, eftersom de alltid säger nej till mina förslag till gemensamma aktiviteter. De kommer inte upp med så mycket. Någon av dem hade en idé men jag minns inte vad det vara, bara att det var alldeles för dyrt. (Var det att köpa var sin MC och dra ut i Europa? Det kan ha varit det.)

Inte som förr, när det bästa de visste var att leka med en. Leka med mamma! Då när jag kunde känna mig nästan kvävd av att inte få vara ifred. Den efterlängtade ”egentiden” lyste med sin frånvaro.

Nu spar jag istället på blickar. När jag kom hem häromkvällen satt en av sönerna i köket och tittade och lyssnade på sin telefon medan han slevade i sig något… Typ mjölk och flingor, kanske? Han tittade upp när jag kom in och i blicken kunde jag genast utläsa: Han har tid för mig en liten stund. (Yes, yes, yes!!!)

– Hej, hur har du haft det?

– Förjävligt, svarar han med ironi och humor i rösten.

Jag ler.

– Det var tråkigt att höra, säger jag med samma (tror jag) ironi. Livet suger.

– Aa, säger han. Min serie jag följer har tagit slut.

– Jäkla skit, säger jag. Då fattar jag. Ingen mening med livet.

– Nä, säger han. Så drar han på sig hörlurarna igen.

– Men vad kollar du på nu då?

Jag får inget svar. Han hör nog inte.

– VAD KOLLAR DU PÅ NU?

Jag höjer rösten lite.

– Skrik inte, vara han.

Ögonblicket, den där blicken jag fick när jag kom hem, som gav en öppning till samtal, är över.

– YouTube så klart, muttrar han. Tar sin tallrik, ställer den på diskbänken och går mot sitt rum fortfarande med hörlurarna på sig.

– HALLÅ! DU GLÖMDE STÄLLA IN I DISKMASKINEN!

Denna gång verkar han inte tycka att jag skriker? Nu hör han inte ens…

 

I alla fall, ett litet moment av gemenskap. Härligt!

 

 

– Hej! Vad ska ni göra? Får jag vara med?

Det är ju det jag skulle vilja säga när tonårssonen kommer hem med sina kompis. De skrattar, brölar, skämtar, tar med sig god ”mat” från köket och går upp till sonens rum. Dörren går igen. Vad gör de där inne? De lyssnar på musik, sådan där modern musik. Ibland sjunger de med. De verkar ha så trevligt. Mysigt. Jag försöker att inte tjuvlyssna men när jag går förbi dörren är det svårt. Pratar de om kärlek och sex? Å, det låter som de skvallrar? Eller diskuterar de senaste avsnittet av någon serie, till exempel Paradise Hotel?

Plötsligt kommer de ut. (Då gäller det att man har flyttat sig från dörren. Man får damma på ett annat ställe.) De är fulla av projekt.

– Ska ni ut?

– Vi ska mecka.

– Jaha.

De dunsar med sina nyinförskaffade manskroppar ner för trappan, på med jympadojor i enorma skostorlekar och så ut. Dörren smäller igen och så står de runt moppen. Tittar, pratar, diskuterar, pekar. Aktivitet. Gemenskap.

Jag betraktar dem medan jag plockar ur diskmaskinen. Nu skrattar de igen. Jag ser på dem när jag torkar mina händer och tänker att jag kan ju sätta på en kopp kaffe, det vore gott. Jag gör mitt kaffe starkt, efter alla år är jag fortfarande osäker på hur många skopor man sak hälla i, men det blir gott. Jag tar mycket mjölk. Sitter vid köksbordet. Det är mycket som borde göras. Tvätten, handla, sopa upp alla granbarr på altanen, vilka kommit fram nu när snön smält bort. Det finns att göra! De skrattar igen där ute. Jag tar en klunk av kaffet. Nä, men om jag ska sätta igång?

Igår när jag från jobbet mötte jag en mamma med en son i sexårsålder. Jag hörde vad han sa till sin mamma.

– Vi har ett uppdrag.

– Jaha, svarade hon. Vi behöver gå hem nu.

Pojken lät sig inte bekommas.

– Vi ska fånga myror.

– Men du dödar ju dem bara.

– Jag ska inte göra det. Men vi måste hitta myror.

– Mmm, en kort stund.

Mer uppfattar jag inte av samtalet. Man blev ju definitivt mer inkluderad i barnens värld när de var små. ”Vi har ett uppdrag.” Den är ju så bra. Idag skulle jag hänga på vad som helst bara någon började meningen med de orden. (Så länge uppdraget inte bestod av att städa eller bädda sängen och så länge repliken innehåller just ordet ”vi”.) Speciellt om någon av mina söner uttalade denna formel. Jag ber dem emellanåt att de ska tänka ut något de vill göra tillsammans med mig, eftersom de alltid säger nej till mina förslag till gemensamma aktiviteter. De kommer inte upp med så mycket.

Inte som förr, när det bästa de visste var att leka med en. När jag kunde känna mig nästan kvävd av att inte få vara ifred. Den efterlängtade ”egentiden” lyste med sin frånvaro.

Nu spar jag istället på blickar. När jag kom hem häromkvällen satt en av sönerna i köket och tittade och lyssnade på sin telefon medan han slevade i sig något… Typ mjölk och flingor, kanske? Han tittade upp när jag kom in och i blicken kunde jag genast utläsa: Han har tid för mig en liten stund. (Yes, yes, yes!!!)

– Hej, hur har du haft det?

– Förjävligt, svarar han med ironi och humor i rösten.

Jag ler.

– Det var tråkigt att höra, säger jag med samma (tror jag) ironi. Livet suger.

– Aa, säger han. Min serie jag följer har tagit slut.

– Jäkla skit, säger jag. Då fattar jag. Ingen mening med livet.

– Nä, säger han. Så drar han på sig hörlurarna igen.

– Men vad kollar du på nu då?

Jag får inget svar. Han hör nog inte.

– MEN VAD KOLLAR DU PÅ NU?

Jag höjer rösten lite.

– Skrik inte, vara han.

Ögonblicket, den där blicken jag fick när jag kom hem, som gav en öppning till samtal, är över.

– YouTube så klart, muttrar han. Tar sin tallrik, ställer den på diskbänken och går mot sitt rum fortfarande med hörlurarna på sig.

– HALLÅ! DU GLÖMDE STÄLLA IN I DISKMASKINEN!

Denna gång verkar han inte tycka att jag skriker? Nu hör han inte ens…

 

I alla fall, ett litet moment av gemenskap. Härligt!

 

32 sätt att få din tonåring att skämmas för dig.

Jag vet att jag har skrivit om detta flera gånger förut. Men i något slags försök att bearbeta detta ämne – att vara en pinsam förälder – kommer här liten lista.

 

32 sätt att få din tonåring att skämmas:

¤ Dansa i köket

¤ Prata om att du ska dansa

¤ Påminn om att du dansar ibland

¤ Sjung på en låt från Spotify Today´s Top Hits just nu

¤ Nynna på en låt från Spotify Today´s Top Hits just nu

¤ Nynna på vilken låt som helst

¤ Håll ett tal på en fest

¤ Prata inför en lite större samling människor

¤ Gå runt naken i hemmet

¤ Ha kläder på dig i hemmet

¤ Prata ungdomsspråk (t ex abou, parra, aina)

¤ Prata med sms-förkortningar (t ex YOLO, IRL, LOL)

¤ Prata vuxenspråk (alltså som vanligt)

¤ Skämta

¤ Skämta med tonåringens kompisar

¤ Berätta om ett skämt du dragit på jobbet

¤ Säg att du har ett skämt på gång

¤ Tänk på ett skämt

¤ Hälsa på din tonårings kompisar och ställ frågor till dem

¤ Råka vara i närheten när tonåringens kompisar kommer på besök

¤ Kom in i tonåringens rum när hen är där med kompisar

¤ Kom in i tonåringens rum när hen är där

¤ Undervisa din tonårings kompisar

¤ Prata om vad som helst när kompisarna är i närheten

¤ Bli arg när kompisar är i närheten

¤ Alltså gör vad som helst när en kompis är i närheten

¤ Ha din älsklingsmössa på dig utomhus på vintern

¤ Ha mössa inomhus för att dölja ett otvättat hår

¤ Titta på Paradise Hotel tillsammans med din tonåring

¤ Försöka skämta bort sexscenerna i Paradise Hotel

¤ Prata om när dina tonåringar var små (och söta och goa och mulliga och mysiga och bäbisar som bara sa ”Gagagaaaaa”)

¤ Eller varför inte helt enkelt bara var förälder...