När kommer den tiden då man åter igen förstår att uppskatta sina föräldrar?

 
Med risk för att bli tjatig, men jag var ju på Eva Dahlgren konserten för ett tag sedan. (Helt fantastiskt.) Då befann sig även hennes föräldrar i publiken. Hon lyfte dem, hyllade dem, sa fina saker om dem och till dem, berättade anekdoter från sin barndom och hon sjöng en av sina sånger framför allt till dem. Fint! Och det inger ju hop! En dag, kommer kanske mina (idag) tonåringar göra samma sak. En vacker dag kanske de förstår sina föräldrars genialitet och bestämmer sig för att, liksom, visa sin uppskattning. Eva Dahlgren gjorde ju i alla fall detta. Men vad vet jag? Hon kanske alltid har visat sin kärlek till dem? Inget som har kommit med ålder? Och om det är så, att det kommer med åldern, måste jag i så fall vänta tills mina barn är… (Hur gammal är Eva Dahlgren? En snabb googleing:) … 58 år? Ja, va fasiken. Det kan det vara värt. Knappt 41 år kvar tills första ungen når den åldern. Det innebär att jag är 91 då. Ja, med goda matvanor, regelbunden träning och det där senaste att man ska upp från kontorsstolen och röra lite på sig en gång i halvtimmen så kanske det går. Medellivslängden blir ju längre och längre.

Kanske måste man inte vänta så länge? Jag köpte just Linda Skugges bok Flygfärdig. Den handlar om när ens ungar blir stora och förbereder sig på att flytta hemifrån och hur man som förälder blir helt ointressant för dem. Boken är dedicerad till Linda Skugges egna föräldrar. Den handlar också om Skugges egen barndom. Så se där: en del människor förstår att uppskatta sina föräldrar tidigare än vid 58.

Så, det verkar vara lite olika det där. Hur gör jag själv? Det är lätt att se den uppskattning man inte längre får från sina barn men inte lika lätt att se den uppskattning man inte ger till sina egna föräldrar. Att komma ihåg och att tänka: ”Ah! Det är mors dag på söndag. Hur ska jag uppvakta min älskade mamma?” och inte: ”Ah! Det är mors dag på söndag – undra vad ungarna tänker hitta på för överraskning till mig?” Det sista resulterar dessutom enbart i besvikelse eftersom mina söner alltid glömmer mors dag trots att jag påminner dem flera dagar i förväg. Och ger förslag och tips på alla möjliga presenter och överraskningar.

Tyvärr måsta jag nog erkänna att jag inte kommit lika långt som Linda Skugge och Eva Dahlgren ännu. Det kan vara rätt svårt att våga visa sin uppskattning, sin kärlek. Jag hoppas på att mina föräldrar ska förstå att jag gillar dem för att jag träffar dem ibland. Att de ska ”känna” att jag tycker om dem för att vi skrattar och har kul ihop. Det skulle faktiskt vara lättare att dedicera en bok eller en sång till dem än att faktiskt bara säga: ”Jag älskar er”. Hemska upptäckt. Varför är det så? Lättare att säga jag älskar dig lite så där på distans… på håll… Eller på engelska? ”I love you guys”. Det vore inte helt svårt att slänga iväg en sådan replik innan man slinker iväg hem efter en söndagsmiddag.

Varför känns det svårt att säga ”jag älskar dig” till sina föräldrar? Det kanske är meningen att man ska fortsätta hålla lite distans, vara vuxen, vara sin egen person nu. Konstigt även med tanke på hur det har gått inflation i hjärtemojis. För ett par år sedan råkade jag (JA JAG RÅKADE!) se ett sms som kom till en av mina söner. Från en tjej (eller ett flicknamn i alla fall) och det följdes av några stycken hjärtan. Jag blev så paff och också övertygad om att han hade en flickvän. Jag berättade detta uppspelts och stolt för en arbetskamrat som snabbt tog mig ur min villfarelse. ”Så där skriver de ju till varandra, ungdomarna. Massor av hjärtan, hela tiden.” Jaha… Jag trodde inte riktigt på min kollega då, men nu gör jag det. Nu är jag inne i samma emojiträsk. Hjärtan hit och hjärtan dit. Jag blir i och för sig lite generad fortfarande när jag råkar skicka en sådan där hjärtemoji som när man öppnar den i Messenger ger massor av bubblande hjärtan som sprids över hela skärmen, men annars använder jag dem friskt och rätt oreflekterat. Ett sådant hjärta betyder ju inte samma sak som att jag skulle säga ”Jag älskar dig” till någon.

Ungarna har börjat säga ”Bästa”. T ex:

Jag: – Jag satte din tandborste på laddning

Sonen: – Bästa

Första gången jag hörde det blev jag väldigt glad. Det lät ju som värdens komplimang. Jag var bäst! Nu har jag förstått att de använder det ungefär som ”Tack”. Alltså:

Jag: – Jag satte din tandborste på laddning

Sonen: – Tack

Inte riktigt samma sak. Inflation där också. Orden och emojisarna betyder inte lika mycket längre. Men med ett ”Jag älskar dig” menar man fortfarande något. Och det är väl därför det är svårt att säga det. För att det faktiskt betyder något.

 

PS Jag hoppas ingen blir för deprimerad av denna läsning och tanken på att inte få någon kärleksförklaring från sin tonåring förrän om så där 40 år. Läs i så fall mitt blogginlägg 21 kärlekstecken från din tonåring – lär dig tolka signalerna

”Mamma, vad är det för mening med livet egentligen?”

 

”Mamma, vad är det för mening egentligen? Sedan – då när man har ett jobb – så går man till det, kommer hem äter, sover och sedan tillbaka till jobbet igen. Vad är det för mening med det?”

Alltså man vill ju bara bryta ihop. När ens barn plötsligt inte finner någon mening med livet…! När ungen drabbas av någon slags innehållslöshet i vår existens. Hur svara man på det? Och vart tog den där femåringen vägen som kunde stanna helt plötsligt, mitt i en cykeltur på väg till förskolan (då hans mamma var rätt stressad för att hinna fram i tid) för att bara ställa sig och titta upp i himlen och förundrat fråga: ”Mamma, varför lyser månen på dagen?” (Ärligt talat hade jag nog inget bra svar på den frågan heller.) När ungarna var mindre fick jag hjälp att sakta ner tempot (ibland i alla fall, mitt i all småbarnsstress) och hitta tillbaka till det där fantastiska i livet som till exempel naturfenomen och årstidernas växlingar. De, mina barn, hjälpte mig att finna svaret på meningen med livet i de små detaljerna i livet (plus att jag under denna tid inte hann tänka för mycket på sådana där livsfrågor frågor…). Jag fick liksom syn på det där som finns omkring en igen, det som en tar för givet, med de där pigga barnögonen hjälp. För att inte tala om deras en meter kortare perspektiv på allting, plötsligt visade de saker i markplan som jag aldrig hade fått syn på. En liten, liten foliebit som glimmar så fint i solen. Ett lågt räcke som man bara måste balansera på. En underjordisk värld i ett fruset isblock fullt med löv, barr och några mörkbruna rönnbär.

Nu sitter jag istället handfallen, i min beigea, trådiga morgonrock med kaffe som hunnit kallna i den kantstötta koppen och med mitt svenssonliv som en medioker, lätt nedfallen gloria, eller törnekrona, på huvudet och stirrar. Mamma, vad är det för mening egentligen med allt? Sedan – då när man har ett jobb – så går man till det, kommer hem, äter, sover och sedan tillbaka till jobbet igen. Vad är det för mening med det? Jag gör ett första försök:

”Jaaa, men man kanske har ett roligt jobb. Det kanske är kul att gå dit?”

Han ser inte övertyga ut.

”Och det finns ju mycket mat som är god…”

Här känner jag att jag inte ens själv blir övertygad. Förespråkar jag någon slags tröstätning? Jag bryr min inte om att gå in på argumentet om hur skönt det är att sova…

”Man har ju fritid också. Då kan man ju göra annat man tycker är kul. Hänga med kompisar, spela Tv-spel, spela fotboll…”

Det går inte så bra för mig. Jag, som har en fallenhet åt det melankoliska och vemodiga hållet, känner hur jag själv sakta dras mot det svarta hål frågan accentuerar. Det finns ingen mening med livet. Det kommer jag aldrig att säga. Och med tanke på hur mycket mening-med-livet jag fått av mina barn under alla går, så kanske det är lite ”payback time”. Jag tänker också att alla bra föräldrar skulle så klart ta till vara på detta fantastiska förtroende och denna öppning till en givande och inspirerande diskussion om människans existens och samtidigt både ge tröst och fördjupa sin relation till sitt barn. Det var tyvärr inget jag lyckades med.

Istället söker jag senare information där man söker information nu för tiden. Jag googlar. ”Vad är meningen med livet?” skriver jag in i sökrutan. Det hela var ju lätt! Svara bara på dessa sex frågor så vet du sedan.

1)      För vad eller för vem skulle du vara villig att genomgå alla typer av lidande?

2)      Hur föreställer du dig själv om fem år?

3)      Vad skulle du göra om du inte kände rädsla?

4)      Vad skulle du göra om du var säker på att du inte kunde misslyckas?

5)      Vilka är dina stora talanger?

6)      Vilket jobb/syssla skulle du kunna göra om och om igen utan att tröttna, trots att du inte fick betalt för det?

Okay! I've got it!

Då så! Nu står jag rustad inför nästa tillfälle. Så fort det bara suckas minsta lilla om meningen men någonting, vad som helst, så kommer jag! Jag kommer kasta mig över dem: ”För vad eller för vem skulle du kunna genomgå alla typer av lidande?”

Jag minns också hur jag för några år sedan läst en verklighetsbaserad bok av Caroline Engvall om en tonåring med självskadebeteende. I slutet av boken stod det exempel på frågor man kunde ställa till sina barn för att försöka nå dem och försöka se vad de hade för tankar och i förlängningen få insikt i hur de mådde och levde sina liv. (Flickan i boken hade lyckats leva detta destruktiva liv under en väldigt lång tid utan att hennes föräldrar anat någonting…) Jag minns en fråga från boken som jag sedan ställt till mina barn: ”Vad gör dig allra mest glad?” På den tiden hade jag inga tonåringar, min äldsta var kanske 12 år och svarade med ett drömmande tonfall: ”Att se en deckare på TV.”

Älskade oskuldsfulla ungar! Jag önskar jag kunde rädda er från den existentiella ångesten men jag inser att det är en del av att bli vuxen… Men: Hit me again! Nu är jag redo för en rejäl omgång med existentialism!

 

 

 

Källa till de sex frågorna:

Utforska Sinnet:

https://utforskasinnet.se/6-fragor-finna-meningen-med-livet/