Den Veliga Modern

Så prankad – jäkla tonåring nu han ska få!

En helt vanlig dag på jobbet. Sitter på kontorsstolen. Stirrar in i skärmen. Läser mejl. Läser och skriver svar. Så ringer mobilen. Vem kan det vara så här mitt på dagen? Någon försäljare? Den visar visserligen ett okänt nummer men det markeras som ”Inte skräppost”. Jaha? Bäst att svara. En kvinna presenterar sig som biträdande rektor.

– Jag heter Magdalena och ringer från ditt barn skola.

Det räckte. Katastrofmamman inom mig väcks till liv och tar över.

– VAD HAR HÄNT?

Är någon skadad? Har något av mina barn gjort något? Magdalena pratar vidare. Hon berättar att mitt barn betett sig illa under en längre tid, skrikit och bråkat på lektionerna.

– Men va? När?

Hon nämner i förbifarten ett slagsmål som skett i förra veckan. Va, ett slagsmål? Och de har inte ringt från skolan förrän nu? Och ungen, jag förutsätter att det är mitt äldsta barn eftersom jag känner till hans skola sämre än mitt yngre barns, har inte heller berättat något. Inte visat minsta tecken. Ingen har sagt något!

– Men alltså va?

Säger jag. Mitt barn, börjar jag tänka, vilket av barnen, varför säger människan inte hans namn?

– Kan du ta det här ifrån börja? får jag ur mig.

Kvinnan verkar ju galen. Hon upprepar ordagrant vad hon sa tidigare.

– Jag heter Magdalena och ringer från ditt barn skola.

Det svindlar för mig. Vad är detta för en människa? Jag vet att de fått en ny rektor på mitt äldre barns skola, en kvinna som jag har mycket gott förtroende för, men vem är denna biträdande rektor? Det är som att prata med Saga Norén, i TV-serien Bron. Hon utför bara ”sitt jobb”, säger bara det hon ska säga men lyssnar ju inte. Hon är icke-kontaktbar. Oerhört skrämmande! Och denna person har hand om mitt barn om dagarna? Driver en hel skola? Och det blir värre… Hon fortsätter:

– Vi känner oss tvingade att vidta åtgärder. Ditt barn kommer antagligen inte få vara med på skolfotot, utan kommer att få stå med ryggen vänd mot fotografen. Vi kommer heller inte tillåta skor så ditt barn kommer att få gå barfota i skolans lokaler.

Här borde jag ju fatta men jag är för upprörd, för orolig och börjar bli förbannad. Vad är det här för j-a åtgärder? Det är ju inte lagligt! Jag måste plocka mitt barn ur denna skola. Detta är ju fullkomligt galet! Jag lycka haspla ur mig:

– Är detta ett skämt eller?

Utan att tro att det är det.

Det händer någonting med telefonlinjen. Det svajar och Magdalenas röst hakar på något sätt upp sig. (Inte ens här förstår jag – jag är uppenbarligen oerhört korkad.) Samtalet bryts.

Jag skakar, märker jag. Jag ser på mina händer och de skakar. Jag ser på min arbetskollega som sitter bredvid mig.

– De ringde från skolan… Vad är detta? De ska vidta åtgärder? Jag har pratat med Saga Norén. Alltså, gå barfota i korridorerna – vad är detta för en skola?

Jag undrar nu efteråt hur min arbetskollega upplevde detta. Vem trodde hon var galen: hon som ringde eller jag som gick på alltihop?

Telefonen ringer igen. Äldsta sonens namn visas på displayen. Ringer han för att han är förbannad på skolan? För att de ska tvinga honom att gå barfota?

– Haha! Du är prankad!

Va? Vad menar han? Sedan… En sådan lättnad. Vilken lättnad! Fast händerna vill inte sluta skaka. Hjärtat vill inte sluta slå i 180. Ögonen vill inte sluta stirra vidöppet. Men så lättad. Jag kan inte skälla på sonen. Jag kan inte annat än bara bli så glad att det inte är sant. Han har inte uppfört sig illa, inte varit med i något slagsmål och vi behöver inte plocka bort honom från väldens konstigaste skola. Så lättad och så lurad.

Jag tror aldrig någonsin att jag blivit så lurad. Jag har alltid tänkt att man nog måste vara riktigt gammal och förvirrad för att bli lurad av sådana där telefonlurendrejare. Man hör ju historier på nyheterna om äldre personer som blivit bedragna eller pålurade bindande abonnemang av något slag. Men, man behöver visst inte vara gammal och förvirrad. Eller så har jag helt enkelt kommit in i den åldern. Lätt-prankad-ålder. Kanske räcker det med att det som sägs, det som det ljugs om, ligger nära och i linje med den rädsla man bär på. Så underlättar det ju trovärdigheten i lögnen om den som ringer låter (någorlunda) seriös och mogen. Använder de rätta orden (biträdande rektor, åtgärdsplan). När man väl tror på det hela förefaller det ju som att (i alla fall i mitt exempel) det går att säga ganska supertokiga saker utan att man genomskådar allt.

Så lurad. Jag blir skakis igen när jag tänker på det.

Sonen undrar i telefon efter att han berättat om skämtet, vilket av mina barn jag trodde det var.

– Du så klart, säger jag.

Fast varför trodde jag direkt att det var han? På grund av att jag inte visste vem som var biträdande rektor på hans skola? Jag vill inte att han ska tro att jag misstror honom. Att jag så snabbt tänker att det är han som gjort något. Att jag tror på en historia där han skulle ha uppfört sig så illa och till och med varit med om ett slagsmål. Att jag tror det om honom. Som mor borde jag väl förneka sådana beteenden från mina egna barn helt och hållet. (Ja, det har jag ju skrivit om förut i inlägget Hurra! Nyårsafton är över! .) Jag borde inte tro det värsta.

Jag berättar om pranket för alla jag möter. Bearbetar denna upplevelse, ner i helvetet och sedan upp igen (visst, något överdrivet men ändå) för att fatta vad som hände.

Hemma skämtar jag med sonen att han ska komma ut ur sitt rum så jag får slå honom. Han kommer ut ändå och vi återberättar våra versioner. Det finns en app. En prank-app, typ. En förinspelad röst som säger de där sakerna (där av Saga Norén-känslan). Sonen hade fått lite panik när jag bad ”Magdalena” att ta allt från början men funnit säg och tryckt på första repliken igen. Galet… Hela samtalet mellan mig och Magdalena finns tydligen inspelat i sonens telefon men jag tror inte jag vill lyssna på det.

Jag skriver istället detta blogginlägg. Sonen frågade för övrigt om jag skulle skriva om det i min blogg. Då hade jag inte tänkt på det men nu gör jag visst det ändå. Som en hjälp och en varning till alla er andra tonårsföräldrar – det finns mycket skit där ute i världen: alkohol, droger, våld… Nu finns det även prank-appar. Bara så ni vet. Bara så ni vet… De slår till där du är som svagast – de söker sig till din rädsla och där – pang bom – du är prankad.

Jäkla älskade skitunge.