Den Veliga Modern

”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.”

Ja, det var så han sa. För bara en liten stund sedan. ”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.” Och det var inte min äldste son som sa så – det var min yngste! Min lilla knodd, mitt lilla gos, min lilla mjukis om trots dessa mjuka epitet jag just beskrev honom med, under många år varit familjens julgeneral. Han har dikterat villkoren. Vi skulle absolut ha en gran, så klart. Varje år. Han var alltid med och valde ut. Den finaste. Det var redan i väldigt unga år han fick sin pappa till att köpa en dyr Kungsgran – något vi aldrig haft förut. (Något jag aldrig haft förut i hela mitt liv.) Det var han som checkade med traditionerna, när ska man egentligen klä granen? Vilken tid kommer tomten? Vad ska man äta på jul?

Nu står han där, han har precis rest sig upp ur soffan, han vänder sig lite tonårsböjd åt mitt håll i sin skrynkliga, hängiga tröja och säger de där orden: ”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.”

Jaha…? Va? Panik! Om inte han, HAN, den yngste!, om inte han bryr sig om julen??? Vem bryr sig då? Vem är julen i så fall till för? Varför ska jag fira jul om inte mina barn bryr sig? Va? Är det nu livet tar en annan vändning, typ tar slut och allt blir grått och färglöst och den röda julfärgen förmörkas till en brundaskig sörja? Ja, antagligen?

Och hur han uttrycker sig? ”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.” Vad då:”...nu har den tiden kommit…” Vad menar han med:”...nu har den tiden kommit…”  Vad är det för slags vuxet belevat deklarerande? Om han ändå sagt något i stil med ”Jag skiter i julen i år”. Då hade man ju tolkat det som att han försökte provocera bara. Eller anta att det var sånt där som tonåringar häver ur sig. Tonåringar skiter ju i det mesta, det vet man ju. Det går över. Men nä, nu har den tiden i hans liv kommit då julen inte är så viktig. Alltså det är ju så sorgligt så man dör.

Jag blev så paff. Först. Det brukar ju vara så vid förändringar, först kommer chockfasen, då man inte fattar, då man förnekar att detta fasansfulla ens äger rum. Jag skyller på det nu när jag när jag blottar min respons. Jag haspade ur mig något slags vuxensvar: ”Ja, är julen mest stressig nu va? Har du ångest över julklapparna också?” Ja men hur bra svar var det? När grabben står där på randen till vuxenvärden, vid ravinen, med en ohyggliga risk för att ramla ner i det som är det sämsta med julfirandet: julstressen och alla måsten: hjälper jag min son då? Som den goda mor jag är? Lyckas jag fånga in honom och trycka honom mot min moderliga barm och säga att jo men visst är julen fantastik? Vacker och rofyllt, fylld av gemenskap och kärlek. Tid för närvar och sällskapsspel. Skulle inte tro det. Nä, jag ger istället mitt eget barn en rejäl knuff – rakt ner i det svarta hål som kallas vuxenlivet. ”Det är stressigt va? Och du får ångest?” Vilka förmildrande ord i denna tvivlets tid.

Ja, han höll bara med och gick sin väg med en suck.

Jaha, ja det kanske inte gör så mycket om jag inte lyckas vara en bra mor längre när mina barn inte längre verkar vara barn…

”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.”