denveligamodern.blogg.se

Innan jag fick barn, och när barnen var mycket små, trodde jag mig vara en mamma som hade rum för alla. Jag trodde jag skulle kunna vara den där vuxna klippan, inte bara för mina egna barn utan även för ungarnas kompisar. En sådan där kompismamma som det berättas om i vuxenålder. Typ: ”Alltså jag hade det så jobbigt hemma när jag var liten men som tur var kunde jag finna stöd i min väns mamma, Denveligamodern. Hon fanns där även för mig. Hon var någon jag kunde anförtro mig åt, prata om sådan jag inte kunde prata om med mina egna föräldrar. Hon lyssnade, stöttade och trodde på mig. Jag har henne att tack för allt.” Så där ungefär. ”Äsch!” skulle jag säga, ”Jag bara var där. Jag bara lyssnade och tog hen på allvar. Det skulle ju vem som helst gjort.”

Ja, där gick jag väl bet, kan man säga. Jag vill inte påstå att jag känner en enda av ungarnas kompisar väl. Snarare upplever jag att är de rädd för mig. De hälsar och sedan skyndar de sig förbi mig i köket, smiter upp på sonens rum och försöker lämna huset när jag befinner mig i ett annat rum. Ibland tvingar jag dem att prata med mig. Då anstränger de sig som sjutton för att vara trevliga (vilket de alltid lyckas med) och svarar på mina frågor – som elever som blir förhörda av en lärare. Utom ett par av dem. De har genom sin sociala talang lyckats hitta en utväg från att slippa dela med sig av sitt eget liv har en förmåga att vända frågorna tillbaka till mig: ”Hur är det själv då?” ”Hur mår du?” ”Har du det stressigt på jobbet?” ”Jag förstår, det måste vara jobbigt.” Jättekonstig. Det blir ju tvärtemot vad jag trodde när jag var nybliven mamma. Plötsligt är det istället jag som står där med gråten i halsen och anförtror mig åt en 15-åring. ”Ja-aa! Det är jättejobbigt! Jag har det så stressigt!” Kommer det istället vara jag som på ålderns höst, berättar att jag klarade mig igenom det stressiga arbetslivet och livet med tonåringar, med hjälp av mina barns kompisar? ”Med dem kunde jag verkligen lätta mitt hjärta!”

Nä, jag blev visst inte den där supermorsan som räddar alla unga, vilsna själar. Jag blev istället en vilsen och velig själ själv. Mörka stunder misstänker jag att jag inte lyckas vara den där fasta klippan ens för mina egna barn. Kanske har de har en annan vuxen i sina liv som de kan anförtro sig till och prata om allt. En sådan där skitbra kanonmamma som bara är helt tillfreds med sitt eget liv och som kan lyssna utan att börja oroa sig, börja oja sig eller säga fel saker, som är kärleksfull och positiv istället för att kritisera och berätta hur hon själv skulle ha gjort.

Ja, kanske borde jag hoppas det, att mina barn har en annan viktig vuxen i sina liv. Fast jag skulle så gärna vilja vara den personen själv för i alla fall mina egna barn. Min ambitionsnivå har visst sjunkit… Men ändå, vi kan väl försöka hjälpas åt alla vi vilsna vuxna att ta hand om våra fina barn och ungdomar? För alltså, det är inte så jäkla lätt.