denveligamodern.blogg.se

För mig är helg med barn är lika med fotbollsmatch. Minst en. Minst en match per barn och per helg. Jag älskar att de spelar. När de var små var de så söta i sina fotbollsmunderingar: knästrumpor, snörskor, tröjor med en siffra eller två. Mitt äldre barn hade periodvis ett hårband för att hålla bort luggen. Söta så man kunde äta upp dem. På den tiden stod vi föräldrar och småpratade, småsyskonen lekte i sluttningen, alla smålog när hela fotbollsgänget sprang på samma boll utom målvakten som satt och byggde torn av gruset och det var alltid lite småsoligt.

Nu är det liksom på ett annat sätt. Det är som en riktig fotbollsmatch, så som på TV, med offside och gula och röda kort. Glidtacklingar och passningar och vissa som går på mål utan att passa och motståndare som alltid är mycket större (De kan väl inte vara samma årskull???). Det är vänsteryttrar och högerbackar och konstgräs. Inte en enda unge som kan bygga torn av konstgräs. Värst är ändå offside. Jag hänger aldrig med. Jag bara anar när det plötsligt blir avblåst att: ”Aha! Det var nog offside!” Fast då händer det att andra föräldrar muttrar eller skriker att det inte var det. Jag begriper inget och jag vet att det beror (mest) på att jag är så ointresserad av sporten. Jag vill så gärna, för ungarnas skulle vara uppmärksam. Tänk att få ge sin son riktigt fint och specifikt beröm efter matchen så som: ”Passningen där innan assisten och dragningen av den där stora spelaren, 5:an, den var ju så snygg. Framfotsfinten med översteget och korslägget. Helt otroligt bra!” Istället blir det något mummel som ”Va bra du är.” ”Vad du springer snabbt.” Och ett halvdant försök att krama om. ”Vad du kämpar!”

Min blick glider så lätt bort. Jag anstränger mig till max, tänker att nu ska jag titta på spelet. Där är bollen. Följ nu den med ögonen. Nu är min pojke ute på plan. Där är han. Där är bollen. Så ja, titta bara nu. Oj, den är på väg mot andra planhalvan, ja, va bra! Så får jag syn på något annat och det är kört. En förälder kommer lite sent till matchen, håller en bilnyckel i handen och en fleecetröja över armen. Bra gjort att ta med en fleece, är den till honom själv eller till en av spelarna? Han är lite tunnhårig, ser äldre ut, fick han barn sent? Eller är detta hans andra kull? Han kanske är morfar? Jag är uppenbarligen borta från spelet. Just det. Titta tillbaka: var är bollen? Blev det mål förut? Jag vågar absolut inte fråga. Skit, jag är redan efter. Hur ska jag få reda på hur vad det står? Hoppas att morfarn frågar någon. Någon, bara inte mig…! Ja, han går fram till en grupp med föräldrar. Han verkar känna dem. De säger att det står 0 – 0 men att det var nära. Målvakten har visst gjort en snygg räddning. Vilken målvakt? Vår eller? Är de föräldrarna på motståndarsidan? Står jag på fel plats?

Nu, nu har i alla fall min unge bollen. Åh! Vad han springer! Han kämpar! Han ger sig inte! Och passar till andra. Fina, fina! Han springer på andra sidan av planen. Bortanför planen finns det ett skogsparti. Är det någon som joggar där borta? Går det ett motionsspår där? Va skönt att springa en sådan här dag…

Matchen är över och vi åker hem. Barnet är tyst. Sitter bredvid mig när vi kör ut ur villaområdet.

– Hade du roligt? (Hjälp va fjantigt sagt!)

– Mm.

– Du kämpar ju verkligen.

(Inget svar.)

– Du är verkligen duktig. (Å nej, inte använda ordet ”duktig”!)

(Inget svar. Så klart.)

Det finns bara en strategi kvar. Byta samtalsämne.

– Är du hungrig? Ska vi stanna till på McDonald´s?

– Mm.

Jag är värdelös som fotbollsmorsa men jag är faktiskt riktigt bra på att trycka in min matorder på den där nya, stora skärmen. Jag vet till och med hur man beställer en hamburgare utan ost. Jag är dock osäker på om det räcker som kompensation.