Älskade tonåringar!

Alltså, de är ju för goa när de plötsligt finns där igen, vid ens sida. Framför TV:n som förr. När de – helt utan förvarning – tittar ut bakom sina så ofta låsta dörrar. När de oväntat väljer att sova hemma en fredagskväll. När de sitter så pass nära i soffan så att jag når att lägga handen på en barnfot (visserligen i storlek 42, men ändå). Jo jag når om jag lutar mig bara lite, lite åt höger. När vi plötsligt skämtar tillsammans och skrattar åt samma sak (det är vad jag tror i alla fall). Då – då är det bra igen. Det är värt allt, precis allting.

Det är till och med värt all oro för knark, sprit, tobak, sportdryck. Ångesten för läxläsning, ostädade rum, all skärmtid, moppeåkning. Paniken över att de är ut på kvällar, nätter, helger. Paniken över att de inte är ut på kvällar och helger. Rädslan över att de inte sköter sin hygien. Ilskan över att de står i duschen hela förmiddagen och att de använder sånt fult språk och förtvivlan över att de inte pratar alls.

Allt det där, precis allt det är, är det värt när jag får lägga min hand på den där älskade ungens fotsvettsdoftande, stora fossing. Och att min hand får ligga kvar där en liten stund innan foten dras bort.  Ett tecken på kärlek. De älskar sin mamma och jag älskar dem. Käraste tonårsungarna mina.

 

Kommentera här: