Den Veliga Modern

Hur ser den där maktfördelningen ut egentligen?

Ja, det var ju det jag tänkte hela tiden, eller va?

Jag älskar Agnes Lidbeck. Författaren och analytikern. En så jäklar rolig, smart och klurig människa. Jag läste intervjun med henne i DN i söndags. Så klart hon jobbar som analytiker. Hon sätter allting under lupp samtidigt som hon distanserar sig och tittar på avstånd, för att sedan kyligt dissekerar till exempel det allmänna tyckandet, mainstream-tankarna.  Men hon stannar inte där heller, hon är snabb med att också analysera sin egen reflekterande kritik. Ingen går fri… Jag älskar det. Nya perspektiv och nya sätt att se på saker: går det alltid att vända på våra så invanda tankesätt?

I söndagens Dagens Nyheter diskuterar Lidbeck filmen Fanny och Alexander. Hon vänder på mitt sätt att se på Edvard Vergérus, den frukansvärde biskopen (i Jan Malmsjö rolltolkning). För mig har Fanny och Alexander varit som en saga: Den onda mot det goda och det goda vinner på slutet. Agnes Lidbeck omvärderar maktförhållandet. När hon citerar (och bygger ut) repliker från biskopen får hon dem att låta som vilken förtvivlad förälder som helst som försöker hjälpa sitt barn att finna ett bra sätt att hantera livet på:

”varför ljuger du Alexander, kan du inte prata med mig Alexander, kan du inte se mig i ögonen Alexander? Kan vi inte umgås istället, måste du hålla på med din Laterna Magica just nu, vi använder faktiskt inte skärmar i den här familjen?” (Agnes Lidbeck, DN, 2018-02-25)

(Haha! "måste du hålla på med din Laterna Magica just nu” Jag klickar ”Älskar” på den.)

Lidbeck går till och med så långt att hon ifrågasätter vem som vinner när biskopen slår barnet. Är det Alexander som egentligen har makten? Som ”vinner” i och med att han vägrar foga sig och den vuxne tappar kontrollen i och med slaget? Lidbeck menar att maktstrukturer är mycket mer komplicerade än bara ”vuxen – barn” eller för den delen ”man – kvinna”, ”rik – fattig”.

Så kan man ju som förälder verkligen uppleva det i alla fall. Barnen tar makten och kontrollen där de kommer åt: sömnen, toabesöket, ätandet… och driva oss vuxna till vansinne och ibland till (usch det är hemskt när det händer) okontrollerat ursinne. Det är så klart aldrig, aldrig okej att slå ett barn (eller någon annan heller för den delen) men det är intressant att fundera på vem som egentligen har makten. Kanske har vi alla den, fast på olika sätt? Eller ingen? Ja, någon har nog alltid makt i alla fall.

Det infinner sig definitivt en känsla av maktlöshet när tonåringen tvärvägrar hjälpa till med hushållsarbetet. (Är det i tonåren "den sista trotsåldern" infinner sig? Man kan ju alltid hoppas men min mans pappa skulle nog säga att den där sena trotsåldern aldrig slutar, inte när det gäller hans son i alla fall.) Mina tonåringar menar att det är de vuxnas roll att göra allt i hemmet. Det är, enligt dem, liksom vårt ”jobb”. Ibland tror jag att de faktiskt tycker så men oftast är jag övertygad om att det där bara är retorik – ett sätt att slingra sig. Det är ett argument som består av en värdering, så svår att bemöta med något annat än en annan värdering: ”Nä, det är det inte”. Jag upplever starkt att de har ett maktövertag i denna diskussion, mycket på grunda av att vi alltid har haft det så här (vi vuxna har gjort allt). Tonåringar är konservativa på denna punkt: Det ska vara som det alltid har varit. De är ju inte lika konservativa när det gäller annat, som till exempel vilka TV-spel de får spela, hur sent de får vara ute på nätterna och när det är läggdags. Då behöver det plötsligt inte vara så som det alltid har varit.

När det kommer till maktfördelningen i våra argumentationer tycker jag ofta att ungarna har mest makt. Trots att mina argument innehåller visdom, klokhet och livserfarenhet så tar tonårssönerna kål på alltihop med härskartekniken ”trots”. De säger bara: ”Nä. Aldrig.” Eller ”Nä, så blir det inte”. Eller varför ens besvära sig med att reagera på innehållet i diskussionen när man bara kan svara: ”MEN VAD VILL DU?” Jag associerar till en intervju med författaren och journalisten Masha Gessen i Skavlan i höstas. Där beskriver hon Putin och Trump som användare av en ”mobbningshärskarteknik” på det sättet att de förnekar vissa händelser eller ageranden de gjort sig skyldiga till, trots att det finns bevis för att dessa har inträffat, de har ägt rum. Lite så, kan man nog säga att tonåringarna använder sin makt. Så står man där sedan som vuxen och säger: ”varför ljuger du Alexander, kan du inte prata med mig Alexander, kan du inte se mig i ögonen Alexander?” Haha… man sätter liksom skrattet i halsen.

 

Jag har flera gånger tyckt att det har varit jobbigt med det maktövertag jag haft som förälder. Att vissa situationer nästan har känts som övergrepp. ”Du måste borsta tänderna!” ”Du måste ta på dig overallen!”  ”Du måste smaka på broccolin!” Alltså, det har ju aldrig funkat att tvinga ungarna till någonting men det har ju funnits tillfällen då det så tydligt är jag, den vuxna, som utövar min makt över barnet. Lite av en lättnad i så fall, att tänka att det inte är självklart att det faktiskt bara är jag som har tillgång till det där maktutövandet. Samtidigt… om de bara gjorde som jag sa… Det vore ju lite lättare då.