Den Veliga Modern

Hurra! Nyårsafton är över!
 

Gott nytt år! Gott nytt år allihopa! Alltså gott nytt år! Nyårsafton är över! Nu är det nästan ett helt år kvar till nästa gång, i alla fall hela 362 dagar kvar. 362 underbara dagar utan oro för vad ens tonårssöner ska hitta på på nyårsafton. Vi överlevde alla och jag utan att behöva oroa mig det minsta. Alltså, bästa, bästa nyårsaftonen! Vi reste bort. Vi åkte till en skidort och vi hade inte ens med minsta lilla smällare. Vi åkte med andra familjer med andra tonåringar men med tonåringar som inte triggar igång något ”ungdomsfestande”. Vilken moderslycka att se sina halvvuxna söner sitta och spela monopol tillsammans med andra fina tonåringar denna kväll. De skrattade och skämtade och typ lekte. De fick dricka hur mycket läsk de ville. Drick bara! Drick!

”Jag har mer cola om det är någon som vill ha?”

”Här! Ta, ta mer, vetja!”

Cola! Det är nyårsafton och jag ser dem, mina barn, de är i samma rum och de dricker bara läsk! På tolvslaget står vi ute i en snödriva och ser fyrverkerier på håll. Jag lyckas knycka en nyårskram av min äldsta son och i alla fall vidrör den yngre.

”Gott nytt år!”

De är glada. De är nyktra. De smäller inte av några illegala bangers.

 

Fast, det är ju klart. Jag lyckas ju inte avstå från oroande helt och håller. Det är underligt hur ens ungar hittar det där utrymmet för provokation i sitt utvecklande av sin personlighet. I försöket att hitta sin stil, sin grupptillhörighet. Alltså jag skulle stå ut med mycket. Om de blev synthare eller punkare skulle det ju inte vara något konstigt alls, men de möjligheterna finns inte längre va? Hårdrockare skulle också funka, det känns ju liksom bekant. Om de ville bli emo eller goth – det skulle jag nästan tycka var lite coolt (så länge de inte blir deprimerade och självmordsbenägna). Men tendensen hos en av mina söner är… Jag vill knappt skriva det…! Tendensen hos den äldre… är stekare. Typ brat. Fast han inte har den ekonomin. Vi har inte den ekonomin. My God! På nyårsafton vill han vaska. Vaska! Alltså jag härstammar ju från en sparsam bondsläkt där man vred och vände på slantarna. Tog tillvara på minsta lilla matrest. En familj där man stekte frukostens överblivna havregrynsgröt till middag. Visserligen var det bara min pappa som åt av den, men ändå! Här ska ingenting vaskas. Jag beklagar mig för en annan förälder, där på nyårsafton.

”Jag har närt en brat vid min barm.”

Den pappan verkade inte tycke det var så farligt att min son ville vaska den där flaskan med Pommac som han köpt för egna pengar. Inte ens när pappan fick veta att det var en magnumflaska, tyckte han det var något att oroa sig för. Ja, ja… Jag försökte släppa det hela. Om sonen leker brat nu kanske han inte behöver göra det på riktigt när han blir vuxen?

 

Det är inte helt lätt att låta bli att oro sig. Det är svårt att veta om man gör en höna av en fjäder eller tvärtom. För det är också så lätt att vara naiv, stoppa huvudet i sanden och att tänka: ”Nä, inte mitt barn. Han skulle aldrig göra något sådant.” Vad det än är. Den där bilden av ens barn som liten. När han var så oskuldsfull och ville så ”rätt”. Barnets behov av att veta hur saker och ting skulle vara och han lyssnade och litade på det man sa.

”Man ska vänta tills det blir grön gubbe innan man går över gatan.”

”Jaha” svarade han då och lärde sig det. Gjorde så! Visste och berättade för andra hur man skulle göra.

Var är den killen nu?

”Det är olagligt att dricka alkohol när man är under 18.” säger jag nu.

”Ja” säger han och har lärs sig det. Men vad gör han? Och vad berättar han för andra? Hur går hans story på Snapchat?

Det vore en sådan lättnad att få tänka att det är klart att mina tonåringar inte gör några dumheter. Då blir jag ju lugn inombords och sover gott på nätterna. Men hur naiv får man vara? Man vill ju ta hand om sina barn. Jag vill ju inte missa att rädda dem från dåligheter. Hur hittar man balansen mellan inre lugn och realistisk klarsynthet? Jag vet inte. Kanske finns det ingen balans. Det hela är kanske mer som att sitta på en gungbräda. Ibland far man ner i backen och då tar helt enkelt oron över, går till och med till överdrift – för att sedan när gungbrädan åker åt andra håller, när den far upp i det blå, då tar naiviteten makten: ”Mitt barn gör aldrig något dumt”. Så är det nog. Jag kommer antagligen aldrig hitta någon balans. Kanske borde jag tillåta mig att vara i naiviteten lite oftare, om inte annat för att få vila själen en stund.

I vilket fall som helst så är jag fortfarande lycklig över att denna nyårsafton var så fridfullt och lugn, och att det är ett helt år kvar (nästan) till nästa nyårsfirande. Tonåringarna mina hinner väl också mogna lite mer under den tiden. Så nästa nyår är säker ingenting jag behöver oroa mig för. I alla fall inte riktigt ännu, va?

 

 

Extramaterial:

Vill du läsa mer om ungdomsstilar?

https://svenska.yle.fi/artikel/2013/05/22/sa-skiljer-du-pa-goth-och-emo

http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:577700/FULLTEXT01.pdf

 

#1 - ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Haha som jag känner igen mig! Så härligt med fler tonårsföräldrar som bloggar :D. Det behövde jag verkligen!

Jag tror min son också är mer åt det där hållet :-o. Förstår inte hur jag likt dig är inte heller uppfödd med sådant :-o.

Svar: Ja va kul med någon som skriver om samma saker! :-) Jag hittar inte så många föräldrar som bloggar om sitt liv med tonåringar. Känner du till några fler?
Den Veliga Modern